Beforskat område?

Den 27 november hade jag det stora nöjet att bli intervjuad av en lärarstuderande om mina skolbloggar. Det utvecklades till ett givande och intressant samtal, vilket i efterhand tvingar mig till en självkritisk position.

Varför blogga?

Är det för att jag vill glänsa? Det finns säkert bland mina mindre ädla bevekelsegrunder. Men, egentligen, varför skulle det vara mindre ädelt att vilja glänsa, om det för med sig något gott? Om jag utvecklar tillvägagångssätt vilka gör så att eleverna lyckas bättre, är inte det gott oavsett mina egna personliga bevekelsegrunder?

Jag har tidigare på denna blogg (2008-09-29) anfört skäl till mitt bloggande: att skapa kontinuitet (över perioder där vi inte ses), transparens och tillgänglighet (vem som helst kan ta del av bloggen och vad vi har gjort). Jag står fast vid dessa skäl. Men finns det något mer hos mig?

Jag vet att vissa saker är lättare att glänsa med än andra. Att glänsa med en blogg är lätt.

Varje lärare utgör en mängd små eller stora hjältedåd i det tysta och detta måste sätta i relation till mitt bloggande. Kanske vore jag en bättre lärare om jag var traditionell?

Turligt nog finns det ingen motsättning för mig. Att blogga innebär inte ett merarbete, bara ett annorlunda arbete. Men i sak löser det inte problemet för mig, jag kan fortfarande ställa mig frågan huruvida jag gör rätt saker? Det finns rimligtvis alternativa sätt att utföra lärararbetet på, som kan vara bättre än det jag för stunden har valt.

Jag tycker att det är bra om studenter och forskare intresserar sig för IT och undervisning. Detta är ett område som borde beforskas, ett av många områden inom undervisningsvetenskapen.

Elevmedverkan

Mycket av det vi gör i skolan sker inte på riktigt. Det är en övning. Skolkunskap. Vad ska jag ha det här till, Torbjörn? Vi skriver, pratar, lyssnar och läser som en skolsysselsättning.

Beskrivningen är orättvis, men inte helt.

Jag föreställer mig att ett autentiskt arbete är mer motiverande än ett icke-autentiskt. Om jag lagar mat som någon ska äta, försöker jag göra det bättre än om maten ska gå i soptunnan direkt. Om en elev skriver en text som ska läsas av någon utöver läraren, blir det mer meningsfullt än om det enbart är en övning vars enda läsare är en lärare, eller ingen alls. Men det autentiska har en baksida - ångest. Detta är huvudskälet för att jag inte har engagerat eleverna i någon större grad i bloggandet. Allt för få vågar.

Ett sätt jag nu experimenterar med, för att få med elever som skribenter, är att vara mystisk eller kryptiskt. På bloggen för NV2 finns en länk vilken jag kallar "Elefantbloggen".

Elefantbloggen är en blogg vilken ska härbärgera en berättelse som jag och eleverna skriver tillsammans. Jag har inte presenterat denna blogg för klassen. Den har bara dykt upp som länk. Det dröjde ungefär 14 dagar innan ett par elever reagerade och skickade in bidrag. Bidragen är visserligen mycket enkla, bitvis felstavade och tramsiga, men jag tar dem ändå och försöker sätta in dem i något sammanhang där de framstår som sammanhangsskapande.

Namnet "Elefantbloggen" är helt slumpmässigt och har inget med innehållet att skaffa, men det finns ett skäl för slumpmässigheten. Om namnet verkar slumpmässigt styr det innehållet mindre än om det finns någon rimlig koppling till innehållet. Emellertid kan den kreativa elever tänka ut någon koppling mellan elefantblogg och innehållet i texten, men då torde det vara en så kreativ elev att denne sannolikt själv inser detta.

Att namn är slumpmässigt påkomna är inget ovanligt. Vi möter det tämligen ofta i mediavärlden, radioprogrammen Clownen luktar bensin och Mammas nya kille är två exempel.

Jag sitter nu och hoppas att eleverna har hamnat på ett slutande plan och börjar skicka in fler texter.