Utelämnande och förmätet?

En kommentar som jag har hört flera gånger är att mitt sätt att blogga är väldigt utlämnande, eftersom min uttalade ambition är att lägga ut allt som har med lektioner att göra. Det utlämnande skulle bestå i att jag är öppen med hur jag förstår och konkretiserar min lärargärning och därmed exponerar mina svagheter. Det är sant att jag visar upp svagheter. Men är det ett problem, när jag även upp styrkor?

Kontentan av detta är en implicit uppmaning till omgivningen: "Om jag gör fel, tala om det. Om jag gör rätt, tala om det."

I sanningen är inte allt utlagt på bloggen, eftersom en del av mina lektionsöverväganden har närmast en elevvårdande karaktär.

Jag tycker att lärarprofessionen i Sverige har en alltför stark individualistisk orientering och vår yrkesetik ger inte något stöd åt det. Sveriges lärare har förbundit sig genom sina fackliga organisationer att bedriva undervisning i enlighet med vetenskap och beprövad pedagogisk erfarenhet. Den beprövande pedagogiska erfarenheten ska inte ses som begränsad till individuella erfarenheter utan som något kollektivt och kommunicerat. Jag kan inte tvinga någon till denna diskussion, däremot kan jag bjuda in och bjuda på ett exempel. Detta är även ett argument för bloggandet.

Är detta förmätet? En del tycker så, andra inte och ytterligare några är likgilltiga. Vilken gruppering som är störst vet jag inte. Men under alla omständigheter är jag redo att ta diskussionen.